Efter Franz Kafkas "Blumfeld - en gammal ungkarl"
När tystnaden blir öronbedövande.
Den gamle enstöringen Blumfeld kommer hem efter en arbetsdag på textilfabriken och möts av ett par bollar som studsar runt i rummet. Vad är det här?
”Jaha, då var man hemma. Och man har redan lagt sig till med den irriterande vanan – eller rättare sagt ovanan – att tala högt för sig själv. Men vad gör man, när det inte finns någon att tala med, någon som lyssnar, någon som är vittne till detta liv, i detta rum.”
Den smått absurda berättelsen om Blumfeld har tidigare dramatiserats av Allan Edwall, som gav stycket titeln Bättre utan hund. Vi har tagit vara på en viktig komponent i historien och döpt den till Två små vita bollar av celluloid med blå ränder. Vår tappning är omsorgsfullt ihopsnickrad av Kafkakännaren Hans Blomqvist (Anteckningar från ett källarhål, Tusen år hos Gud) som även står för regi – och detta blir ett återbesök i Kafkas värld som det vi gjorde i Boet 2012, även där med Erik Åkerlind på scenen.
”När Erik Åkerlind och jag blickar tillbaka på våra tidigare produktioner blir det tydligt att de har åtskilligt gemensamt. De utgörs alla av dramatiseringar av litterära texter som ursprungligen inte varit ämnade för scenen men som med ganska lätt hand låtit sig överföras dit. Vi har därvidlag inte gjort några större anpassningar till det talade språket. Gemensamt för våra dramatiseringar är också att huvudpersonen är en så kallad antihjälte.” (Hans Blomqvist)
